Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson
Igår blev jag klar med boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Början var lite seg när man först endast fick följa huvudpersonen, Allan Karlsson, ut genom fönstret och en bit på väg. Det intressanta kom senare när man emellanåt fick veta mer om hans bakgrund. Som hundraåring har man hunnit med både det ena och det andra. Framför allt om man heter Allan Karlsson.
Genom bokens gång får man följa med Allan när han, med den stulna resväskan träffar först Julius, sedan Benny och därefter fler intressanta människor. Det händer både det ena och det andra galna. Tidningarna följer sällskapet som med tiden inte bara har blivit tjuvar, utan också misstänkta för mord.
Hur Jonasson har skrivit boken är fenomenalt. Människorna blir bara dummare och dummare. Händelserna blir tokigare och tokigare. Skrattet går inte alltid att hålla undan. Det värsta - om jag får uttrycka det så - är att även om det mesta inte är det minsta trovärdigt, känner man ofta igen resonemanget och dumheten hos flera av karaktärerna. Det tror jag kan vara en anledning till att boken, tillsammans med humorn, har blivit en sådan succé.
Ett exempel på hur dumt det kan låta är när Allans mindre kloka vän har gift sig med en mindre smart kvinna:
"Amanda var visserligen hemskt ointelligent, förklarade hon för sin make, men hon var inte dum!"
s. 285
Man för här också ett perfekt exempel på vilket språk Jonasson valt att använda. På något vis känns det gammaldags, men ändå helt förståeligt. Jag tycker själv inte om det informella språk som ofta används av svenska författare, och därför tycker jag mycket bra om hur denna bok är skriven. Utan att då var för formell.
Hur författaren har lyckats är för mig helt otroligt. Det måste ha krävts en hel näve med humor och en spann med fantasi blandat med en nypa kunnighet om världens historia. Lyckats har han gjort, den där Jonas Jonasson, och det med marginal!
Genom bokens gång får man följa med Allan när han, med den stulna resväskan träffar först Julius, sedan Benny och därefter fler intressanta människor. Det händer både det ena och det andra galna. Tidningarna följer sällskapet som med tiden inte bara har blivit tjuvar, utan också misstänkta för mord.
Hur Jonasson har skrivit boken är fenomenalt. Människorna blir bara dummare och dummare. Händelserna blir tokigare och tokigare. Skrattet går inte alltid att hålla undan. Det värsta - om jag får uttrycka det så - är att även om det mesta inte är det minsta trovärdigt, känner man ofta igen resonemanget och dumheten hos flera av karaktärerna. Det tror jag kan vara en anledning till att boken, tillsammans med humorn, har blivit en sådan succé.
Ett exempel på hur dumt det kan låta är när Allans mindre kloka vän har gift sig med en mindre smart kvinna:
"Amanda var visserligen hemskt ointelligent, förklarade hon för sin make, men hon var inte dum!"
s. 285
Man för här också ett perfekt exempel på vilket språk Jonasson valt att använda. På något vis känns det gammaldags, men ändå helt förståeligt. Jag tycker själv inte om det informella språk som ofta används av svenska författare, och därför tycker jag mycket bra om hur denna bok är skriven. Utan att då var för formell.
Hur författaren har lyckats är för mig helt otroligt. Det måste ha krävts en hel näve med humor och en spann med fantasi blandat med en nypa kunnighet om världens historia. Lyckats har han gjort, den där Jonas Jonasson, och det med marginal!
Kommentarer
Skicka en kommentar